Satan i gatan

2011-10-10 09:01:00
Konst eller skadegörelse, nolltolerans eller särskilda graffitiväggar? Graffitin har blivit en symbol för en inskränkt yttrandefrihet. Det menar Tobias Barenthin Lindblad, graffitidebattör och förlagsredaktör, som är i Växjö under Art of the streets som börjar i dag. kontrovers

Vandalisering, menar politiker och fastighetsägare. Konst, säger kulturinstitutionerna. Men ett är säkert; graffitin är fortfarande en kontroversiell fråga. I alla fall i Sverige, som är det enda land i världen som har infört nolltolerans i de största städerna, Stockholm och Göteborg. Ett begrepp som Tobias Barenthin Lindblad anser är verkningslöst och rent av juridiskt felaktigt.
– Nolltolerans som begrepp används gentemot kriminella handlingar. Men graffitin som estetik kan inte kriminaliseras. Tillsammans med en jurist håller jag just nu på att utreda om detta är förenligt med svensk grundlag.
Nolltoleransen, som innebär att klotter och graffiti ska saneras bort inom 24 timmar, har dessutom skapat en lukrativ marknad. Bara i Stockholm går 220 miljoner kronor från skattebetalarna direkt till saneringsföretagen som numera åtnjuter högkonjunktur. När pengarna hade kunnat användas till att skapa lagliga graffitiväggar, som gett alla människor möjlighet till konstnärliga uttryck och en motvikt till den reklamdominerande stadsmiljön, menar han.
– Det finns inga utredningar från andra europeiska städer som visar att lagliga graffitiväggar förstärker det olagliga klottret, snarare tvärtom. Sverige ligger efter i utvecklingen och en förklaring kan vara vårt förhållande till äganderätten. I de flesta andra länder får man affischera på husväggar och plank, gatorna och väggarna anses som allmänna. I Sverige sträcker sig det allmänna till husväggens första centimeter. En annan anledning är vår nykonservativa era. Svenska städer i dag är kliniskt uppstädade, rivningskontrakt och ödetomter existerar inte längre. Det skapar märkliga stadsmiljöer utan liv.
Tobias Barenthin Lindblad driver ett bokförlag som ger ut böcker om subkulturer. Han har själv ett förflutet som graffitimålare, målar fortfarande ibland ”fast bara på lagliga väggar”. Han menar att graffitin blivit symbol för ett demokratiskt underskott i det offentliga rummet. Allmänna fysiska platser saknar forum för yttrandefrihet.
– För hundra år sedan fick de som hade pengar rösta. Det är samma sak i dag. De med pengar, det vill säga företagen, köper sig plats i det offentliga rummet. Men det finns inga utrymmen där vanliga medborgare kan få uttrycka sig.
Hur menar du, att man ska få skriva könsord på väggarna längs med Storgatan?
– Jag menar att det är ett ärligare uttryck. Man kan inte gömma sig när man skriver något på en vägg, man får ta diskussioner från förbipasserande, ett offentligt samtal börjar. Allmänna fastigheter ägs av folket, vi betalar dem med våra skattepengar, men vi får inte röra väggarna. Det är lite konstigt.
Vad är skillnaden på konst och toalettklotter och vem avgör det?
– Enkelt. Klotter sker oftast utan tillstånd och är alltså olagligt och därmed inte konst. Sedan finns det en annan skillnad. Graffiti består av kalligrafi, medan toalettväggarna är täckta av bokstäver, svarar Tobias Barenthin Lindblad och väjer snyggt från frågan.
Men samtidigt som graffitin fortfarande får politiker och fastighetsägare att gå i taket, har dess status samtidigt skjutit i höjden. Gallerier ställer ut graffitikonstnär, kommuner som Växjö startar graffitiprojekt. Hur påverkas graffitikonsten av att komma in i finrummen? Försämras den av att förlora sin undergroundkaraktär? Inte, tror Tobias Barenthin Lindblad och jämför med jazzen. När den kom till Sverige på 30-talet betraktades den som syndig, för att sedan bli socialt accepterad och adopterad av kultureliten. Men parallellt har undergroundjazzen levt vidare, den smala och udda. Likadant med graffitin, den får bara fler förgreningar.
– Men du har rätt i att graffitin kan behöva begränsningar, det har en del av de lagliga graffitimålarna blivit mer medvetna om. De ger sig själv en tidsfrist och begränsat med färger för att skapa nerv.
Den sociala acceptansen för graffitin har blivit större. Det märker Tobias Barenthin Lindblad när han leder gatukonstvandringar i Stockholm för turister.
– Jag börjar alltid med att berätta att allt är olagligt och inte ska efterliknas på något sätt. Sedan vandrar man runt med pensionärerna och alla är jätteglada och tycker det är grymt.
Det finns inga utrymmen där vanliga med­borgare kan få uttrycka sig.

länk till artikel


Webbyrå & webbdesign - Argonova Systems